Medicinerna ska bort!

Skrev fel i lördags.. var ju självklart idag jag var på VPM och inte igår. Har nu fått veta att jag ska sluta med alla mediciner utom två, vilket känns bra. Jag hade helst sett att alla mediciner försvann, men läkaren (som även har pratat med slutenvårdens läkare) tyckte att dessa två skulle vara kvar, för min skull och jag kan inte göra så mycket mer än att följa vad som sägs då jag fortfarande har ÖPT.

Tankar.

Jag har försökt tänka efter när barnet jag bär kan ha blivit till, för att på så sätt räkna ut hur långt gången jag är, men jag har gett upp. T har inte koll på sådant och han ber mig istället att överlåta det till läkarna. Vi har diskuterat de olika alternativen och T är mer för abort, men samtidigt förstår han om jag inte vill och han står bakom mig vad jag än väljer.

Jag har inte sagt någonting till min familj, bara en nära vän och hon tycker jag ska välja att behålla barnet med tanke på hur deprimerad jag blev efter aborten jag gjorde. Jag förstår henne, men samtidigt kanske det är egoistiskt av mig att behålla barnet? Tankarna är många....

I morgon kommer boendestödjaren och jag ska berätta för henne. Har fått en tid till VPM så hon ska gå med dit och vi ska prata om vilka mediciner jag måste sluta med. Det första jag gjorde när jag fick veta var att sluta helt med alla mediciner, vilket jag vet inte är bra men jag vill inte skada barnet. Hursomhelst kommer jag få veta i morgon vad jag ska fortsätta äta och inte.

Vilken vecka jag är i avgör, eller?

Jag har fått en tid. Jag ska få veta hur långt gången jag är och nervositeten är enorm. Även rädslan inför ett eventuellt; "Du är i vecka 20." Då finns det inget att välja mellan. Jag vet inte vad jag vill, har inte kunnat tänka klart sedan jag fick beskedet. Det var inte meningen att detta skulle ske nu. Jag har ju precis blivit utskriven efter 8 månader bakom låsta dörrar. Det var nu jag skulle hem och finna min plats igen, klara av livet på utsidan. Klarar jag verkligen av att ta hand om ett barn? Om det visar sig att jag inte har något val, ja då måste jag finna styrkan att klara av att ta hand om barnet. På ett sätt vill jag att jag ska ha gått över senaste abort tiden, för då slipper jag fundera över om jag ska välja samma väg som sist jag var gravid.. Vet ni, jag tror det kommer bli ett barn oavsett vad dem säger, oavsett hur långt gången jag är för jag klara nog inte av en abort till. Inte igen.

Nu vet jag vad felet är eller fel och fel... Jag vet att det inte är någonting farligt, att jag inte har reumatism eller någon annan konstig sjukdom. Jag är gravid och tom på ord. Jag vet varken vad jag ska göra eller säga, allt är bara kaos just nu och jag har inte en aning om vad som kommer att ske.

Jag önskar bara att detta hade skett vid en annan tidpunkt, men när är rätt tidpunkt att skaffa barn? Blir det någonsin helt rätt?

Sliten.

Jag känner mig sliten, trött och allmänt seg i hjärnan. Min väg mot tillfrisknande tycks ha stannat av, något kroppsligt har kommit i vägen men det är kanske så att jag kämpat så mycket det sista att min kropp nu är helt slut och behöver vila. Jag har försökt hålla igång ändå, men gett upp nu. Jag måste lyssna på min kropp och försöka slappna av, vila som är så svårt.

Ledsen att jag inte har något roligare att uppdatera om..

Det går inte att skada bort verkligheten.

Just så är det. Sanningen är att ingenting blir bättre av att skada sig själv och ingenting försvinner. Allt blir bara värre i slutändan och cirkeln sluts om och om igen. Jag vill verkligen lära mig leva ett skadefritt liv. Jag vill inte känna att jag behöver ta till otillåtna metoder för att orka med mig själv.

Under mina 8 månader bakom låsta dörrar skadade jag mig nästan dagligen. Det har satt sina spår både kroppsligt och själsligt. Det har också gjort det mycket mer lätt triggat hos mig. Minsta lilla så vill jag skada mig, men jag jobbar med det och än så länge har jag "bara" skadat mig själv en gång sedan jag kom hem.

Annars känns det skönt att vara på hemmaplan. Jag och den nya psykologen har börjat jobba med alla mina svårigheter och nu misstänker h*n att jag har ADHD. Jag har genomgått en utredning, men det var flera år sedan så nu kommer den troligtvis att göras om. Skulle det visa sig att jag faktiskt har ADHD betyder ju det att jag har fel medicinering. Själv vet jag inte vad jag tror och ärligt talat så struntar jag i vilka diagnoser jag har och får. Det viktiga är att jag får rätt hjälp, för jag vill verkligen bli bättre.

Till något annat, en klagosång. Min kropp verkar vara i någon sorts obalans. Jag har huvudvärk, ont i lederna , min mage är i obalans och jag känner mig allmänt uppsvullen. Läkaren på psyk beställde en tid åt mig på vårdcentralen och den är nästa vecka. Det är lika bra att kolla upp det. Visst kan det vara biverkningar av medicinerna, men det kan också vara någonting annat. Reumatism pratade någon om, men jag tar inte ut någonting i förskott.

Verkligheten.

Dagen har flutit på bra, lite ångestpåslag när jag och T skulle handla mat men annars har det varit lugnt. Konstigt nog anpassar jag mig fort till friheten, dock fortfarande med T som ständigt sällskap. Nästa vecka drar verkligheten igång igen, T ska till jobbet och jag blir ensam men öppenvården har koll på mig. Medicinhämtning varannan dag, boendestöd varje dag och psykologen två gånger i veckan. Det är mycket, men jag behöver den stöttningen såhär i början.

Frihet!

Jag är utskriven! Jag är otroligt glad att äntligen få vara hemma, att jag nu kan påbörja allt det som planerats med öppenvården och att jag får fortsätta mitt liv på utsidan. Jag är glad att mina självmordsförsök misslyckats, att mina självskadeförsök hindrats så mycket som möjligt och att jag haft extravak då det behövts. Jag är glad för att jag fick chansen att bevisa att jag inte hör hemma på rättspsyk.

Trots att allt känns så bra just nu, finns det ändå en liten del som är jobbig. Separationen från all personal inom slutenvården. Jag är känslig för separationer och personalen har trots allt varit en stor del av mitt liv under de senaste 8 månaderna. Det vore konstigt om jag bara ryckte på axlarna åt det.

8 månader.

Nu har snart 8 månader passerat och jag är fortfarande inlagd. Jag längtar hem mer än någonsin och känner mig redo, precis som jag skrev för en månad sedan. Jag har promenad med personal eller anhörig och försöker vara ute två gånger varje dag. Jag har varit på en del dagpermissioner och två nattpermissioner, vilket jag klarat av bra. Nu är det bara det allra sista som ska till - att jag får LPTt avskriver och kan skriva ut mig.

Jag är redo.

Utskrivning börjar planeras och det känns bra. Jag känner mig redo nu. Jag är färdig här inne. Nu är det min tur att möta livet, efter 7 månader som tvångsvårdad. Boendestödjarna ska komma oftare och jag ska ha tätare kontakt med både psykolog och läkare i öppenvården. Vi ska ha möte i veckan, allesammans. Allt för att jag ska ha det stöd och den hjälp jag behöver på utsidan, så att jag klarar av att leva.

Jag vill inte till behandlingshem och det ska jag ta upp på mötet då dem pratat om det. Om jag inte klarar av friheten hemma och försöker ta mitt liv igen hamnar jag på rättspsyk, men det är en risk jag är beredd att ta då jag inte tror på behandlingshem för min del. Jag har varit på behandlingshem tidigare, för mitt missbruk och då var det skillnaden mellan liv och död, då hade jag inget val. Det var en tung tid och jag längtade hem konstant. Ett behandlingshem nu, för mitt psykiska mående skulle bli förödande. Jag skulle troligtvis inte klara av den typen av öppenvård. Jag hade längtat hem, känt mig obekväm och mina självskadetankar hade ökat. Jag vet att många tycker att jag borde ge det en chans, men jag vet hur jag fungerar och att vara borta hemifrån är ingenting för mig. Jag har mina kontakter i öppenvården och dem vill jag ha kvar. Jag har mina boendestödjare och vänner omkring mig. Jag vill inte till behandlingshem, så är det bara.

Nattpermission!

Idag står nattpermission på schemat så T kommer snart och hämtar mig. Det ska bli skönt att komma hem. Jag känner mig stabil och tror att detta kommer gå bra. Det känns bra i alla fall. Vi ska bara var hemma och ta det lugnt. Umgås med varandra. Jag längtar.

Fråga; Varför kan du bli skickad till rättspsykiatrin? Därför att jag har ett allvarligt självdestruktivt beteende och det finns vissa avdelningar på rättspsyk för personer med den problematiken.

Framåt.

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det fungerar bra utan extravak och de dagar det är tungrott låser dem dörren till mitt rum så att jag inte ska kunna skada mig själv i smyg. Det är någonting vi gemensamt kommit överrens om nu, så det känns bra. Jag har fått dagpermission beviljat och varit hemma i några timmar tillsammans med T. Dessutom har jag varit på öppenvården med personal och träffat min psykolog. Nästa steg är nattpermission som blir nästa helg om allt flyter på bra. Så det går framåt och läkarna pratar inte längre om att skicka mig till rättspsyk. Istället pratar dem om behandlingshem, men det finns inte plats just nu så målet är att jag ska bli utskriven och komma hem och därefter kanske flyttas till behandlingshem.